Direktlänk till inlägg 29 april 2016
Hej o god eftermiddag. Förlåt att nag önnu en gång ej skrivit på.länge har kämpat med oro demoner självförtroendet besvikelser och sjukhusvistlelser. Har även haft några possitiva stunder tex blev min lilla loppan 8 år o det firades med pompa o ståt.
Nu e jag inne i en ensam period en period där jag hade jobbat mycket för att glömma ensamheten om inte Msen hade hindrat mig. Jag har inte valt min ensamhet men en dag kommer väl för mig med där jag träffar MR. Right som kommer att fylla tomrummet som saknas. Att vara vuxen e inte alltid roligt. Händer inte så mycket o de förstår man alla andra har familj fritidsaktiviteter osv osv som skall fixas o trixas med o då har man ej tid till att umgås. Men jag är inte bitter. Tror det är en fas jag måste gå igenom en fas där jag ännu en gång måste känna bevisa och förstå baksidan av en kronisk sjukdom. Att komma till.insikt att jag är sjuk... att stickningar jag har i rygg/säte får jag leva med att inte kunna smaka maten på samma sätt.som jag gjorde förr är.ngt jag måste leva med. Jag är glad att få ventilera med min kurator om detta. Pratade idag om de här.artiklarna om Ms så sa jag ja e glad för alla som tänker på mig när.de.läser om.det men samtidigt blir jag rädd för det är på forskningsstadiet ännu. Hon sa så här:om det hade funnits ett.botemedel som verkligen funkar u längden så hade vi lagt alla på en rad o gett er botemedlet tror du inte det. Hon har ju rätt. Det som skrämmer mig mest är att den där dvalan som.jag levt i sen september börjar nog försvinna o sanningen börjar komma fram. Det jag är mest rädd för är att folk ska tro att jag inte är så sjuk som jag är därför kämpar jag vsrje dag att dölja min sjukdom. Att visa mig stark precis som innan. Jag orkar inte sätta gränser på hur mycket folk får kräva av mig. Det jag måste sätta gränser för mig. Inte låta andra trampa på mig o att jag inte är ngt andrahands val. För jag e inte det då e jag hellre ensam finns inget värre än att bli ignorerad av andra.
Den dagen jag blev mamma var det självklart att jag skulle finnas där 100%för barnen o de stå jag fortfarande för. Det jag måste lära mig nu är att vara jag när tjejerna inte är här. Oron äter upp mig inifrån att det ska hända ngt o att jag inte kan göra ngt år det.måste lära mig att släppa det kunde det ett tag sen föll de tillbaka igen. Så upp på hästen igen o intala mig själv att det funkar bra, de kommer till skolan som de ska o de kommer hem dit de ska som de ska (misstror inte deras pappa o dem utan olyckor som.kan hända).
Nu när jag lättat på mitt hjärta här istället för fb så säger jag. Ha en fantastisk kväll mina läsare nu ska jag köra töserna till tåget